Dag 23 - Obekväm stämning
Tänkte egentligen inte skriva något inlägg idag men jag kände att jag måste berätta om skillnaden i hur man behandlar sina barn här jämfört med i Sverige. Missuppfatta mig inte nu för jag tycker verkligen jättemycket om min värdfamilj men ibland tycker jag att föräldrarna är alldeles för hårda mot Alexandra.
Jean och Alexandra gör läxor typ två timmar varje eftermiddag och hon har det lite svårt i skolan så jag kan förstå att det är svårt att vara tålmodig hela tiden men hon är liksom bara nio - klart det går långsamt. Iaf så bråkar de varenda eftermiddag och då tycker jag faktiskt synd om Alexandra för det är hela tiden "c'est quoi ca?", "mais dépêche-toi!", "qu'est-ce que tu fais?" dvs " vad är detta?", "men skynda dig!" och "vad gör du?"
Detta slutar iaf alltid med att Jean blir jättearg och alexandra börjar tjuta och gråta. Under tiden sitter jag på mitt rum knäpptyst och hör allting. Men idag kom piken på dessa bråk, iaf hittills. Alexandra hade problem med att skriva sin bokpresentation som hon ska hålla för klassen och efter att hon gnällt och Jean hade skällt på henne ett antal gånger fick han tydligen nog och tog hennes uppsats och knycklade ihop och rev sönder. Alexandra hon blev ju helt ifrån sig, stackars barn! Grejen är att samma sak hände förra helgen när vi skulle ha ramadanfirande. Alexandra hade gjort en lång teckning som det ramadan på och sen när hon och hennes mamma började bråka så tog Iman den och knycklade ihop och slängde i papperskorgen. Sen när hon blir ledsen för att de förstör hennes grejer så skäller de på henne lite till tills hon skärper sig. Det blir en väldigt obekväm stämning kan jag ju säga.
Jag vet inte hur det var för er men mina föräldrar har aldrig nånsin gjort så mot mig - tack mamma och pappa. Försår nu hur mycket jag ska uppskatta allt tålamod mina föräldrar (särskilt pappa gällande matten) har haft när jag varit omöjlig. Herregud jag hade blivit helt rasande om någon hade haft sönder allt jag jobbat med. Stackars Alexandra...
Nu måste jag faktiskt ta itu med mina egna läxor
Ciao ciao
Jean och Alexandra gör läxor typ två timmar varje eftermiddag och hon har det lite svårt i skolan så jag kan förstå att det är svårt att vara tålmodig hela tiden men hon är liksom bara nio - klart det går långsamt. Iaf så bråkar de varenda eftermiddag och då tycker jag faktiskt synd om Alexandra för det är hela tiden "c'est quoi ca?", "mais dépêche-toi!", "qu'est-ce que tu fais?" dvs " vad är detta?", "men skynda dig!" och "vad gör du?"
Detta slutar iaf alltid med att Jean blir jättearg och alexandra börjar tjuta och gråta. Under tiden sitter jag på mitt rum knäpptyst och hör allting. Men idag kom piken på dessa bråk, iaf hittills. Alexandra hade problem med att skriva sin bokpresentation som hon ska hålla för klassen och efter att hon gnällt och Jean hade skällt på henne ett antal gånger fick han tydligen nog och tog hennes uppsats och knycklade ihop och rev sönder. Alexandra hon blev ju helt ifrån sig, stackars barn! Grejen är att samma sak hände förra helgen när vi skulle ha ramadanfirande. Alexandra hade gjort en lång teckning som det ramadan på och sen när hon och hennes mamma började bråka så tog Iman den och knycklade ihop och slängde i papperskorgen. Sen när hon blir ledsen för att de förstör hennes grejer så skäller de på henne lite till tills hon skärper sig. Det blir en väldigt obekväm stämning kan jag ju säga.
Jag vet inte hur det var för er men mina föräldrar har aldrig nånsin gjort så mot mig - tack mamma och pappa. Försår nu hur mycket jag ska uppskatta allt tålamod mina föräldrar (särskilt pappa gällande matten) har haft när jag varit omöjlig. Herregud jag hade blivit helt rasande om någon hade haft sönder allt jag jobbat med. Stackars Alexandra...
Nu måste jag faktiskt ta itu med mina egna läxor
Ciao ciao
Kommentarer
Postat av: Gudmor Fia
Usch, jag får helt ont i magen när jag läser om hur Alexandra behandlas. Tänk att man kan göra så mot ett litet barn med säkerligen bräcklig självkänsla och självförtroende. Starkt av henne att inte bara ge upp utan kämpa på. Förstår att det blir jobbigt för dig att se och höra - maktlösheten kan kännas svår. Kanske kan du stötta henne genom att uppmuntra henne i andra sammanhang... Stor kram!
Trackback
