Idag är det som många av er (alla mina tjugo läsare) redan vet Fars Dag. Därför kommer här en liten hyllning till min far.
Min pappa heter Sture Lars Bertil, bara för det borde han få ett pris. Vem döper sitt barn till nåt sånt - min farmor och farfar uppenbarligen. Han har ett otroligt tålamod vilket har kommit väl till pass när jag blivit arg, vilket jag blev ganska ofta när jag var liten. Inte lika mycket nu dock. Det bästa han vet är hockey och fysik. Jag hatar fysik och jag spelar inte hockey. Det gör dock min bror Erik så han får nya hockeyklubbor och skridskor mest hela tiden. Det enda jag fick var hans korta, hjulbenta ben - tack pappa! Pappa tycker också att om man inte har lungemfysem eller kanske kolera så ska man gå till skolan i alla väder. När jag var sex år gammal och mådde riktigt dåligt på morgonen skickade han mig ändå till skolan. Det slutade med att jag spydde framför hela klassen - tack pappa än en gång! Han tycker också att kroppen sköter sig själv vilket alltid slutar med att han bränner sönder sig på somrarna - detta vägrar han dock erkänna, han ignorerar den lila färgen som han hud får. En annan sak med min pappa är att han tycker att han själv nog är bland topp tre roligaste personerna på jorden. Många tycker nog inte det.
Enda gången han blivit riktigt riktigt arg på mig var när jag bet Johanna i armen. Då blev han jättearg - det var inte kul.
Annars är han väldigt lugn (tålamod som sagt). Släkten brukar skämta om att han har blivit lobotomerad (?). Sture Lars Bertil lagar också fruktansvärt god mat. Sen vi upptäckte det har han bara fått kökssaker i julklapp och födelsedagspresent. En av de bästa sakerna med pappa är att om jag bara frågar snällt och vänligt så kommer han och hämtar mig med bilen i princip oavsett var jag befinner mig.
Han är världens bästa pappa!